Mellan Köpenhamn och Legoland är det 25 mil. Det kör man på tre timmar. Eller tre dagar.
Nej, det beror inte på antalet kiss- och glasspauser utan mer på det där kloka som någon sagt om att målet är ingenting, vägen är allt. Varför stressa till legoklossarna när vägen dit är fylld av ett varmt Danmark?
Fast först ett stopp vid Pølse-vagnen.

En accelererande gnällton gör att man föräldrarutinerat inser att det behövs påfyllning. Särskilt hos den minsta. Hon älskar dessutom korv med bröd. Fast inte bröd. Det är lika logiskt som att hon vill ha ketchup och senap. Fast inte senap. Här läggs korven på en bricka med brödet bredvid och eftersom korven dessutom är röd, favoritfärgen, är det helt perfekt.
Som förälder kan man dessutom skojsa till det och säga att nu barn ska vi, minsann, äta pölsa.

Hand upp alla vuxna som sagt så och, oj, vad många händer det blev.
De äldre barnen suckar tungt. Nästan lika tungt som när man med sin bestämdaste vuxenröst säger att, visst, vi ska till Legoland men allra först måste mamma och pappa få göra en sak som mammor och pappor tycker om att göra. Nej nej, inte det.
- Vi ska till Louisiana, ett museum, meddelar man.
- Vilken sort?
- Konstmuseum.
- Neeeeej. Gamla tavlor? Har vi inte semester? Finns Bris i Danmark?
 
Några timmar senare är Louisiana avklarat. Återigen suckas det tungt:
- Måååste vi åka?

Louisiana, norr om Köpenhamn, är nämligen inte bara ett av Europas vackraste konstmuséer. Det är också en fantastisk plats för barn. Uppbyggt av pedagoger och konstfolk finns mitt i muséet några rum som kallas Børnehuset, barnhuset. Inspirerade av Matisse eller Warhol eller Picasso eller vem som är säsongens stora utställning får barnen prova, testa och leka med sin egen kreativitet. Egna verk får tas hem eller hängas upp. Det är lärorikt och kul. Stafflier och färg får tas med ut i parken. Minikurser ordnas.
Allt sponsrat av svenska dagisfröknars bästa vän: det danska pysselföretaget Panduro.

Att ett särskilt skolkafé finns för alla skolklasser och dagisgrupper på besök säger en del om hur populärt det är. Inte blir det sämre av att barntallriken i restaurangen består av två stora köttbullar, banan, gurka, chokladbitar – och en gigantisk chokladkaka med glasyr.

- Dom har väldigt bra mat i Danmark, slår den minsta fast.

När man kört Strandvejen, hur vacker som helst, från Köpenhamn upp mot Helsingör och gapat över vissa av villorna där öppnar sig en ny värld. En utlandsvärld. Små byar ser inte ut som svenska små byar. Man förstår butiksskyltar men ändå inte. Man får köra 80. Vägskyltarna sitter inte där man är van. Gräs på taken, slakterier, charkuterier, konditorier, ölkaféer…
Plötsligt är man utomlands.

Något som måste firas med en glass i, varför inte, något fiskeläge. Missar avfarten till Gilleleje så det får blir Rågeleje. Det blir snabbt dopp på en strand och tre Oswald-glassar, den som ser ut som gubbe med tre smaker, ögon och mun av choklad och näsa av tuggummi.
Fyra förresten.
Den minsta tappar sin i sanden efter tre slick. Som pappa erbjuder man sig blixtsnabbt att äta den bara för att se frun göra det. Tuggumminäsan blir dock kvar. Jippi…eh.
Mer glass blir det på kvällen.
Flera danska restauranger har glassbar för barnen, det vill säga ett par kvadratmeter paradis där de får köra mjukglassmaskinen helt själva, vräka på all Danmarks strössel och såser och - bäst av allt tycker en armé av sugna föräldrar – ta hur mycket påfyllning de vill.
Som av en händelse noterar man att ingen av barnfamiljernas föräldrar i lokalen beställer dessert. Eftersom billigaste efterrätten kostade 35 kronor ser alla dessutom så där underbart småsnålt nöjda ut som kanske bara småbarnsföräldrar som fuläter glass kan se ut.
Att man fick chokladströssel på finskjortan får man ta.
Och pengarna man sparade blir Gammeldansk.
Dagen efter är man glad att det är en barnrutt mot Legoland och inte Snapsrutten i Aalborg man är ute på. Upp i gryningen. Nu ska både Vikingaskeppsmuséet i Roskilde och H.C. Andersens hus i Odense hinnas med.
Mellanbarnet frågar i receptionen var man äter frukost och viss förvirring uppstår. Frukosten börjar inte serveras ännu, meddelar receptionen. Först vid tolv öppnar den.
- Chokladkaka som mat och frukost mitt på dagen.
Den minsta ser skeptisk ut. Är de egentligen riktigt som andra, danskarna? Den största, som läst på, förklarar att frokost betyder lunch och förresten heter stad egentligen by och lugn är rolig och…
Den minsta ser ännu mer skeptisk ut.
När servitören undrar vad hon vill dricka stirrar hon bara. Är det en fälla igen? Om ”rolig frokost i byen” betyder lugn lunch i stan så är i alla fall hon inte säker på att dricka betyder dricka.
Detta ältas i tio mil och ett par toapauser.
Sedan står det Roskilde på en skylt.
- Festivalen?
Den största skiner upp. Både Green Day och Kent var ju där förra sommaren. Nej, förklarar man. Museum igen. Harald Blåtand istället för Håkan Hellström. Fast suckarna är betydligt mindre efter Louisiana. Vikingar är onekligen spännande för alla. Muséet, som de flesta danska muséer, har dessutom bra barnverksamhet.
Efter att ha gått och tittat på skeppen, häpnat över hur gamla de är, hört mamma och pappa säga ”rör inte” så kommer man till ett rum…
- Kolla, vikingaskepp som man får vara på.
Vikingakläder hänger på galgar och det är bara att prova, leka och känna på hur det var att vara viking. Ända tills en kvinna kommer. Fick man inte röra ändå? Man förbereder ett ”jamen, där är ni ju” för att rycka bort barnen med en ja-se-ungar-skakning på huvudet.
Men icke.
- Jag tänkte berätta lite om vikingarnas resor, säger hon, så om alla barn sätter sig i båten så ger vi oss tusen år bakåt i tiden…
Som förälder tjyvlyssnar man på sådant man inte kommit ihåg sedan mellanstadiet och känner sig som kandidat till titeln Parent of the Year. Hm, rena historielektionen så här på semestern. Hm, kan inte skolan införa guldstjärnor till föräldrar. Hm, snart kanske barnen vet vem Hamlet är också. Hm. Det här är så pedagogiskt och bra att vi kanske ska smyga bort till fiket för en kaffe och det där riktigt chokladigt danska wienerbrödet.
Ja, det blev faktiskt två.
Först vid utgången fattar vi att det också går att åka vikingaskepp på riktigt ute på Roskilde-fjorden. Fast den här dagen är det för sent. Blåljuger vi. Sanningen är att en lunch, och nu menade vi varken frukost eller något annat utan just lunch, behövs.
Smørrebrød i Odense.
Trodde vi.
Då hade vi inte räknat med Storabaeltsbron. Förr fick man utgå från att det blev väntetid på färjan här men nu blir det väntetid e f t e r bron. Kan en bro vara så lång? Kan vi inte åka en gång till, snälla, snälla, snälla…
- Jo, det kan vi. Fast det kostar 200 danska kronor, så vill ni satsa närmaste veckornas veckopengar så…
Kompromissen blir att åka av E 20 i Nyborg för att se bron från land och där finns en lekplats med världens roligaste gunga och får vi bara åka, hoppa, klättra en gång till och titta där ligger en godisaffär vi bara måste doppa oss och, tja, så försvann drömmen om det smørrebrødet i Odense.
Men, som sagt, rød pølse har sina fördelar.
Alla har förvarnat om att H.C. Andersens Hus och Fyrtøjet tar några timmar. För att hinna ta det lugnt gäller det att skynda på. Läs meningen igen. För att hinna ta det lugnt gäller det att skynda på. Det skulle kunna vara en barnfamiljs semesterordspråk.
- Kom igen, ungar. In i bilen.
Man petar in ettan, tvåan, trean, fyran, femman och sedan är man framme. Danmark är, för en svensk, så litet att inga avstånd är avstånd.
H.C. Andersens Hus berättar om den fascinerande författaren. Man ser hans brev, hans penna och kan lyssna på sagorna på olika språk i lurar. Bibi Andersson, stora skådespelerskan, läser Prinsessan på ärten på svenska och Ingrid Bergman, större skådespelerskan, berättar om Lill-Klas och Stor-Klas.
Till 123 språk är sagorna översatta. Böckerna står där för bläddring. Flickan med svavelstickorna heter på swahili…äh…strunt i det.
Vägg i vägg ligger Fyrtøjet.
Vid entrén till det här kulturhuset för barn får alla en liten röd resväska och med den och dess hemliga innehåll vandrar man in i H.C. Andersens värld. Musikpedagoger, dramapedagoger och bildpedagoger finns på plats. Plötsligt väcks barnasinnet där hos alla. Man sminkas till prinsessa eller prins eller katt eller drake eller vad man nu vill.
De mest underbara utklädningskläder tas fram – till både på stora och små. En dansk dam rycker åt sig en drottningkrona precis framför en holländsk flicka. Danska damens lika danske man ser det och tar av frun kronan och ger den till holländska flickan.
Danska damen rodnar så att danska flaggan, som vajar på gården, ser blek ut.
Efter en stund leker de tillsammans i isprinsessans hus. Danska damen fick vara häxa istället.
Det är berättarrum, där sagorna får liv av skådespelare och barnen själva i härlig kombination, och musikrum och målarrum och…
- Många mor- och farföräldrar brukar komma hit med barnbarnen. Det är fantastiskt att se hur de leker, berättar Laura Windfeld-Høeberg, som ansvarar för bild och musik.
Hon pratar danska, eller skandinaviska när hon ser att barnen är svenska, och det fungerar.
- Om man bara vill så går det. Nyss var det en japansk flicka här. Hon pratade japanska, jag danska. Vi förstod varandra perfekt.
Lugn klassisk musik hörs i bakgrunden.
Mobiltelefoner är förbjudna.
Bara en sån sak.
Här är det barnen som står i centrum och man förstår att stället beskrivits som ett av norra Europas främsta aktivitetscentra för barn. Minsta barnets omdöme säger mycket: ”här skulle jag vilja vara varje dag”. Liksom äldsta barnets tonårigare: ”rätt coolt måste man säga”.
Och mellanbarnet träffar mitt i prick: ”vad snälla de var”.
Det känns nästan konstigt att kliva ut i mobiltelefonvärlden igen, men efter några fynd på udsalg, rea, i Odenses butiker är man anpassad.
Och hungrig.
Det är sådana gånger man är lycklig att man hamnar på en dansk kro. Kroferie och kroer är kända begrepp, det finns visst 450 kroer i landet. En Kro & Hotellguide visar att en av de närmaste heter Brobyvaerk Kro.
- Våga vägra pølse, vill man skrika men låtsas som ingenting och viker av från E 20 in på väg 43 mot Faaborg.
Rakt söderut istället för västerut mot Jylland och Billund.
Ib Jørgensen, kromannen själv, tar emot och lovar att de kan erbjuda fantastiska smørrebrød. Hans egna favoriter?
- Dansk fläskstek med rödkål och gurksallad. Och så dansk leverpastej, det är vi bra på, med bacon och champinjoner.
Odense Å rinner utanför fönstret och en kall öl ner i strupen.
Ibland är livet rätt bra.
Danmarks trädgård brukar det här området kallas. Att vakna där, fortfarande mätt efter en orgie i smørrebrød, är inte fel. Fyn, ön som ligger mellan Själland och Jylland, är överhuvudtaget inte fel. Ta bara det att Egeskov slott ligger på ön. Världens vackraste slott, anser många. Rätt eller fel går säkert att diskutera men vackert är det mitt i en minst lika vacker park. Där kan man snacka om trädgård! Häcken är 270 år och åtta meter hög.
Men säga vad man vill om trädgårdar så ska de väl inte ses från ett bilfönster. Man borde vandra – eller cykla!
Cykling är nämligen stort i Danmark.
Och lätt.
Det tog en stund när man tittade på bilkartan innan man fattade att de där vägarna man inte hittade visade sig vara cykelleder. De går ofta mellan sevärdheter, nära hotell, vandrarhem, feriecenter och campingar. Nära 150 mil cykelleder, faktiskt. Fast cykla tar tid. Nu är vi ju på väg mot Legoland och har bil men, ja, är man i Danmarks trädgård så är man.
Sagt och gjort.
På samma sätt som det finns cykelleder överallt finns det cyklar att låna, på många hotell, eller att hyra. Jodå, cykelhjälmar också. Så om inte en cykelsemester kan man i alla fall kosta på sig en cykeltur några timmar. En femtilapp för cykel en dag. Danmark är platt och efter rätt mycket bilåkande är det skönt att trampa på lite. Landet har haft många cyklister i världseliten genom åren. Man förstår plötsligt varför. Danska kilometrar går snabbare än svenska. Så måste det vara.
- Vad bra att det är medvind, ropar minsta barnet strax innan cykelturens mål: en av alla badplatser som finns överallt, precis överallt.
Nej, vi ska inte säga vad hon ropar på vägen tillbaka.
Men det blåser ibland friskt i Danmark…
Om man hade varit på cykelsemester kanske det hade blivit en tur till Tåsinge. Där ligger Elvira Madigan, lindanserskan, begravd vid Landets kyrka. Ni vet, Sveriges och Danmarks egen Romeo och Julia-historia. Fast sann. Hon blev kär i löjtnanten Sixten Sparre vid Skånska Dragonregementet. Fast han var gift så det blev skandal och de två rymde till Danmark. Men när pengarna tog slut efter två veckor tog de sina liv där på Tåsinge. Han 35 år, hon bara 22.
Tänk om de vetat att de skulle bli stora turistattraktioner.
Eller hade man valt att förlägga cykelsemestern till Møn, underbart vackra lilla ön Møn med sina vita klippor som ett danskt Dover? Eller…
Cykelkartan visar på oändligt lockande möjligheter.
Bilkartan också, för all del.

Eftersom avstånden är små är det lätt att välja mindre vägar istället för de stora motorvägarna. Ska man genom Tyskland på en dag är det liksom en annan sak. Nu ska vi tio-tolv mil och då kan man unna sig lyxen att rulla genom byar som man aldrig hört talas om och kanske aldrig kommer att göra igen: Køng, Vedtofte, Turup, Skovby, Asperup…
Återigen slås man av samma utlandskänsla som på norra Själland i går – eller var det i förrgår, är det onsdag idag – att man är utomlands. Antingen är danskar trevligare eller är det för att man själv är ledig, men vid varje glasstopp och lekstopp och kaffestopp i byarna möter man trevliga människor.
- Svenskar?
- Ja.
- Grattis!
- Vadå?
- Ni gick ju till fotbolls-VM. Vi gjorde inte det. Vi skulle behövt en Zlatan. Är det sant förresten att…
Det känns ibland som att alla har tid. Vet dom inte att stress är en svensk folkrörelse? Eller var det folksjukdom? Nähä, de stannar och pratar och frågar och går in i charkuteriet och pratar en stund där och kommer ut med skinkan och går in i brödbutiken och stannar där för att prata lite mer…
I charterbroschyrerna om Grekland brukar man uppmanas att träffa lokalbefolkningen i byarna. Inget ont om dem. De säger säkert massor av bra saker. Tyvärr på rena grekiskan.
Men har du tio minuter över kan du prata med en dansk i fem minuter.
Det är i de byarna man tänker på grannen hemma som sa att alla svenskar egentligen vill vara lite danska. Det kanske ligger något i det.
Den minsta funderar plötsligt och slår fast:
- Det är väldigt långt till Legoland.
- Ja. Eller inte.
Vi är en timme eller två dagar eller en vecka därifrån. Allt är så nära. Några timmar bort ligger Skagen med sandklitterna eller Århus med sin Den Gamle By eller Løkken med stranden och jättevågorna. Ribe, kanske? Danmarks äldsta stad, vacker som ett vykort. Det känns som att man hinner allt. Målet och vägen, var det. Fast 50 miljoner legoklossar kan förstås inte ha fel. Legoland ska man till.
- Vi är där om en timme, bestämmer man därför, fast ikväll åker vi bara förbi. I morgon ska vi gå in.
Mindre protester utbryter. Man föräldramedlar. Och kör.
Fast en timme blir några timmar. I Fredericia, precis efter bron mellan Fyn och Jylland, meddelar bilen att den vill ha bensin. En snabb tankning och vi skulle vara utanför Legoland om femtio minuter.
Problemet, eller ska man kalla det lyckan, visar sig vara att i just Fredericia ligger Danmarks största gratislekplats i stora Madsbyparken. Den är inte stor. Den är jättestor.
Say no more.
Det hinner därför bli skymning innan entrén till Legoland plötsligt uppenbarar sig framför vindrutan.
- Titta, säger man stolt som en upptäcksresande, titta vad som ligger där.
Legoland.
Den minsta stavar sig fram, tystnar någon sekund och säger sedan:
- Då är vi ju framme. Va bra! Börjar semestern nu?
Ridå.

Text: Ola Liljedahl