
”Landliggerkulturen” i Danmark sträcker sig tillbaka till 1700-talet när borgarna ”flydde” från stadens stela umgängesformer för att koppla av och njuta av det enklare livet på landet. Många av de stora villorna i norr om Köpenhamn byggdes ursprungligen som sådana ”landställen” för ”fint folk”.
Inte förrän i slutet av 1800-talet började man bygga fritidshus som vi känner till dem idag. Till en början var det konstnärer som ”upptäckte” stränderna och det speciella ljuset vid Skagen och Hornbæk på norra Själland men ganska snabbt följde borgarskapet efter. Man hyrde först av de lokala men tämligen snabbt uppstod en önskan om att ha sitt eget och på 1890-talet planerades de första fritidshustomtarna.
Hornbæk blev snabbt för civiliserat för dem som sökte den otämjda naturen så feriehustomterna spred sig till Tisvilde och Tisvilde Bakker och senare till Odsherreds kuster. På Jylland var det västkustens vilda natur som lockade. Först och främst Skagen men också Løkken, Blokhus, Lønstrup och många andra kända badställen längs västkusten hör till Danmarks äldsta fritidshusområden.
Med järnvägarnas och färjetrafikens intensiva utbyggnad i början av 1900-talet blev det mycket lättare för stadsborna att ta sig ut på landet. Det satte extra fart på fritidsbyggandet som spred sig utmed kusterna och till öarna i Det Sydfynska Øhavet, till Rømø, Fanø, Samsø, Læsø, Anholt, Bornholm mm.
I början av 1900-talet var semester egentligen få förunnat men det förändrades långsamt under1920- och 30-talet. Och med semesterlagen från 1938 fick alla rätt till två veckors semester med lön. Det skapade ett större intresse för nya och billigare fritidshus. Många av dessa hus byggdes som primitiva ”hytter” av för tillfället tillgängliga material – eller så ställde man en gammal tågvagn eller spårvagn på sin jordplätt, som gärna fick ligga inom cykelavstånd till staden. Många köpenhamnare slog sig ner längs Køge Bugt, många odensebor sökte sig mot Kerteminde och århusborna sökte sig mot Ebeltoft och Grenå.